Om jag ser tillbaka
Om jag ser tillbaka på hur det var då så bara knyter det sig i magen på mig
Jag har tänkt på min barndom, uppväxt och tonårsliv dom senaste dagarna
Vi diskuterade barn nyligen, jag och en vän, då det slog mig hur egoistiskt
och själviskt det skulle kännas om jag bestämde mig för att skaffa barn
Att låta ett oskyldigt liv få stå ut med allt helvete som uppväxt innebär
Det här är första gången i mitt liv som jag "mår bra" nu när jag är
över tonårslivet och lämnat allt.. lämnat stad vänner och familj
Men ändå är det nu som jag mår som sämst för jag inser hur förjävligt allt har varit
Jag skulle hellre ta mitt liv än att genomgå samma uppväxt igen
Från lågstadiet har jag mina första självmordsbrev
Jag tror att det var den värsta tiden i mitt liv.. men det minns jag inte nu
Jag rotade fram teckningar för ett år sen som min mamma hade gömt
På alla teckningarna hade jag ritat mig själv som död
och världen var svart
I mellanstadiet knäcktes mitt självförtroende totalt
då fick jag veta att jag var dålig och inte dög
Jag började skära mig själv på fötter och revben
I högstadiet hade jag det bra en tid, jag hade mina sk "glansdagar"
men det dröjde inte länge förrens jag blev utfryst av mina bästa vänner,
mina barndomsvänner
Trots att jag alltid var alla till lags
Jag gjorde aldrig något ont mot någon, jag snackade aldrig skit om någon
trots att det är välkänt att man gör det i den åldern
Jag var för söt helt enkelt, då blir man utfryst
Jag sökt mig till andra grupper istället, gjorde saker jag aldrig borde ha gjort
Sista terminen i nian insåg jag en dag att så mycket hade försvunnit från mig,
jag hade inte ens dagdrömt på över ett år
Jag var totalt tom.. och lugn
Lärarna sa till mig mot slutet att dom beundrade mig för att jag hade växt som människa
..men människan i mig hade ju bara dött för länge sedan
Sen började jag gymnasiet, men jag ska fatta mig kort
jag började äntligen må bra
Jag kände en viss frihet, jag kunde andas ut
Men grundskolan har satt djupa djupa spår hos mig
så jag har än idag socialfobi och får ofta panikattacker om jag lämnar hemmet
Jag kan inte lita på någon och vågar aldrig bli kär
Det som gör ondast idag är att mina "bästa vänner" från grundskolan än idag är mina bästa
vänner.. men dom inser och kommer nog aldrig att veta hur mycket dom har skadat mig
Måste tillägga att jag har - och har alltid haft världens bästa föräldrar
så det finns inget där jag skulle vilja ändra på om jag själv skaffade barn
Men...
Jag kommer att dö ung
Så här ser mitt liv ut.
Så här ser mitt liv ut
Varje dag hatar jag mig själv
Varje dag ifrågasätter jag mig själv saker som
varför mitt liv är värdelöst
men ändå så värdefullt
Jag önskar jag slapp alla min känslor
Ändå vill jag fortsätta att bli plågad av mina känslor
Paniken inom mig växer
för olika sekunder och ögonblick
Jag vill försvinna
men ändå finnas kvar
Saker jag tror på tvekar jag alltid på i slutändan
Jag stänger av och glömmer
Förtränger jag saker så måste jag översätta det
med en annan smärta
Jag förstår inte varför jag har vänner
även fast det är en självklarhet för mig
Hittar jag någonsin en gnista så lyckas jag alltid kväva den
Jag ger dubbla budskap
till mig
till andra
Jag vill både må bra och dåligt
Jag försöker analysera mig själv och begripa mig på
varför jag tänker så störda tankar
Slutsatsen med allt bli oftast
att allt alltid inte är som det verkar
Jag är knappast den första och sista som lever i denna
perfekta värld
men med en jobbig och obegriplig värld inom mig
Jag känner mig ensam
Jag finns men lever ibland
Men annars så är allt bara ett enkelt bra
Bryr sig ingen annan om mig
så bryr jag mig inte om mig själv
För usch
så ytligt allt medlidande egentligen kan vara
Jag får ångest och ångrar i stort sätt allt jag gör
För om man slutar göra sig hörd så kan man inbilla sig till sist
att man inte existerar
Vilket är en befriande tanke för mig
Därför tänker jag att imorgon ska jag hålla mig inne och hålla
alla mina ord inom mig
På så sätt slipper jag ta risken att ångra
få ångest
som i olägliga lägen bryter ut till panikångest
Ångestdämpande
.. och jag mår fårvånadsvärt bra!
jag vet inte
det är ingen som orkar längre, ni orkar inte, du orkar inte, jag orkar inte.
min besatthet i hjärnan den senaste tiden är att försvinna.
jag vill försvinna men jag lyckas inte!
för lite mer än ett halvår sen gömde jag mig utomland i några månader..
äntligen fick jag andas.. äntligen fick jag släppa taget om allt och bara andas.
sen märkte jag att det inte gick att fly.. ett ennat land hjälpte inte efter ett tag.
jag kom tillbaka till sverige. men jag vägrade att flytta tillbaka till den lilla staden
jag kommer ifrån. så jag valde den största jag kunde hitta.. ja ni förstår nog att
det blev sthlm.
men nu då?
jag vill FÖRSVINNA... bokstavligt.
jag trodde jag skulle kunna finna mig till roa här..
men det går inte.
jag vill synas men vill inte bli sedd..
det är det som är problemet.
jag vill synas.. jag vill visa min kreativitet, jag vill utvecklas och visa upp
min konst.
men jag vill inte bli kär.
och jag vill inte har mer människor på mitt samvete.
jag kan inte låta bli att tänka på min gamla kärlek
jag kan inte låta bli att tänka på allt som hänt
hur jag mår
nej allt handlar inte om kärlekstrams
jag vill FÖRSVINNA
från allt.. jag vill att alla en dag ska märka att de
inte längre kan ta kontakt med mig.. och jag vill
att alla till slut glömmer mig.